I medeltidens Sverige var helgon viktiga symboler i både kyrkliga och världsliga sammanhang. Ett av dem hade en särskild ställning. 1100-talskungen Erik den helige var mer än något annat helgon symbol för det svenska riket och den svenska kungamakten. Så kom reformationen. Helgonkult förbjöds, mirakler be traktades som vidskepelse och helgonen själva som representanter för en gammalmodig kyrka. Men Erik den helige representerade mer än bara den katolska tron. Han kunde inte avfärdas utan att hela legitimiteten i den svenska kungamakten ifrågasattes. Den här boken handlar om hur Sverige hanterade minnet av sin helgonkung under de första seklen som lutherskt rike. 1500-talets reformatorer, 1600-talets lutherska etablissemang och 1700-talets upplysningstänkare hade olika sätt att förhålla sig till Erik den helige. Gemensamt för alla perioder var dock att bilden aldrig var entydig. I stället för att hänge sig åt total fördömelse eller okritisk beundran sökte historieskrivarna lösningar för att förstå en gammal symbol i ljuset av nya ideal.