Efter andra världskriget stod det officiella Finland på grund av hänsyn till Sovjetunionen utanför den tidiga västeuropeiska integrationsutvecklingen. Kontakterna med Europarörelsen, takorganisationen för olika medborgarrörelser som arbetade för europeiskt enande, sköttes informellt och utan publicitet av Hjalmar J. Procopé (1889-1954).

Procopé hade en glänsande karriär bakom sig som mångårig utrikesminister, vd för pappersbruksföreningen och finskt sändebud i Washington. Efter att ha försvarat Risto Ryti i krigsansvarighetsprocessen hamnade Procopé i politisk offside och levde i ett slags landsflykt i Stockholm.
För Procopé var västlig integration och antikommunism två sidor av samma mynt. Hans vision var att Finland inte skulle glömmas bort i gråzonen mellan väst och öst.

I boken klarläggs gränserna för Finlands västpolitik med avseende på den europeiska integrationen utgående från Procopés aktiviteter. Därtill relateras integrationsutvecklingen till antikommunismen och motståndet mot Sovjetunionen, med fokus på Förenta staterna och dess underrättelsetjänster som förespråkare för samarbete i Europa.