"Det vi vet är att en gång kommer vår värld att gå under:
därför måste vi emigrera till en ny värld.
men det är fortfarande samma värld.
en gång kommer denna nya värld att gå under
tillsammans med hela vårt universum:
därför måste vi emigrera till ett nytt universum.
när vi säger att vårt sätt att leva håller på att försvinna
menar vi det faktiskt, snart ska ingen mer leva så här;
vår senila hemlängtan ska mötas av oförståelse och förakt.
i historien ges ingen bekräftelse."

Potsdamer Platz, torg och trafiknav i centrala Berlin, har en ödesmättad historia. Decennierna före andra världskriget tävlade platsen i urban lyskraft med Piccadilly Circus i London och Times Square i New York, 1945 låg allt i ruiner. I nästan trettio års tid skars området itu av Berlinmuren. Idag har torgmiljön återuppstått i radikalt förändrad skepnad. De äldre versionerna är sedan länge demolerade, men det förflutna är ändå osaligt närvarande.

I Ralf Andtbackas elfte diktbok, som spänner över 400 sidor, är Potsdamer Platz riktmärke under förflyttningar genom ett höstligt Berlin. Dikten är ett försök till orientering och inlyssning i minnet, glömskan, sönderfallet och det växande bruset. Rösten är på en och samma gång mänskligt vittnande och en syntetisk konstruktion – ju längre färden framskrider alltmer algoritmiskt modulerad.