Det är ständig jordbävning i Bengt Lidners diktning, åskan går och tårarna flyter. Lidner, 1700-talspoeten med den stora näsan, är fortfarande känd för ”den lidnerska knäppen” och för sin medkänsla med all världens uslingar. En kombination av Lidners egen strategi och av 1800-talets historieskrivning har låtit diktaren skymma dikten. Lidners författarskap är betydligt bredare än standardbilden låter ana. Han växlar mellan satir och sent­imentalitet, mellan Kristusfromhet och ekivoka kärleksintriger. Lidner skrev inom flera av tidens anspråksfulla genrer. I boken behandlas operalibrettot Medea, oratoriet Gethsemane, den långa dikten Yttersta Domen och komedin ­Änteligen blef en Poet Lycklig. Att Lidner är tårarnas poet är känt, men inga mänskliga passioner är honom främmande. Hur han går till väga för att väcka känslor av helt olika slag är en av bokens huvudfrågor. I Anna Cullheds bok möter vi en medveten författare som experimenterar med hela det sena 1700-talets litterära repertoar. Lidner skapar inte bara nya diktformer utan också en ny läsare – den älskande kvinnan.