Permanent skymningszon. På tv är världen i upplösningstillstånd. Den unge mannen ser sig själv i spegeln, han håller tag om handfatet och ser sitt ansikte brinna.

Boxning, styrketräning, modemagasin, SS-uniformer, William Blakes poesi och intetsägande föreläsningar i marknadsföring. I stereon: Black Rebel Motorcycle Club sjunger "Sweet Lord, come carry me". Mannen nynnar med och tittar på sin förlovningsring. Han försöker förstå hur och varför. Han lever i en värld på väg ner i underjorden, eller har nedstigningen redan skett? Bakom rastlösheten lurar insikter som hålls på avstånd av en disciplinerad livsföring, träningspass i växande ursinne och upprätthållande av ett aristokratiskt yttre.

Och så plötsligt, smått oförklarligt, finner sig mannen i en situation han inte har kontroll över. Små pojkar i elakt spel. Ett brinnande ansikte. Ett inferno i ett badrum. Marcus Prests debutroman Pop är en bladvändare med mycket låg feelgoodfaktor.