Det är tidigt 2000-tal. Ett år har gått sedan flygplansattackerna i New York och snart kommer man världen över att demonstrera mot invasionen av Irak. Det ligger en oro i luften, något kaotiskt.

I Annika Anderssons liv borde ingenting vara kaotiskt. Hon har studerat ekonomi, lärt sig bygga sitt varumärke, är fem före fast anställning.

Ändå infinner sig för första gången en känsla av tomhet. Kanske det är därför hon låter sig dras in till sällskapet i den trånga baren, där arabisk musik blandas med 50 Cent och Celine Dion. Medan kvällarna mörknar och den första snön faller kommer Annika dem allt närmare framför allt Samim. Han som nästan alltid sitter ensam, som inte verkar ha någonstans att ta vägen.

Under den långa vinter som följer finner Annika sig själv på platser hon aldrig kunnat ana.

Framför Kauniit ja Rohkeat hos en sjubarnsfamilj i förorten. I en svarttaxi som blir stoppad av polisen.

I en värld där unga pojkar med främlingspass jobbar dygnet runt med att baka pizza i Åbo och drömmer om att kunna resa tillbaka till Afghanistan, till Irak, till Tabestan. De kommer från kriget men freden vill inte infinna sig.

Hur ska livet egentligen se ut för att man ska bli lycklig? Svenskfinlands första invandrarroman kan ibland i sin replikföring få en att tänka på Jonas Hassen Khemiri. Sara Razai visar stor känslighet i sitt sätt att beskriva sina personer, oberoende av om det handlar om Annika, Sandra, Ashraf och Samim i Åbo eller Annikas mamma och pappa i Kristinestad i Österbotten.

Finland eller Tabestan världen är en och den är nu.