I Formering för offentlighet lyfter Lovisa af Petersens fram en försummad del av den svenska kvinnorörelsen; kvinnor som inte hade ett uttalat feministiskt budskap men ändå organiserade sig för att höja kvinnors ställning i samhället. Fokus läggs på den vid sekelskiftet 1900 största kvinnoorganisationen i landet, Svenska Kvinnornas Nationalförbund. Dessa kvinnor försökte hitta ett "språk" för att flytta gränsen mellan det privata och det offentliga utan att för den skull öppet utmana mäns hegemoni i offentligheten.

Utgångspunkten tas i tre stora kvinnokonferenser som hölls i Stockholm 1897, 1911 och 1916. Konferenserna betraktas som manifestationer för den borgerliga kvinnorörelsens tankevärld, strategier och dilemman och ses som ett prisma för ett större historiskt skeende - kvinnors formering för offentlighet under moderniseringsprocessen. Avhandlingen handlar om de idéer och fakta om samtida sakförhållanden som presenterades vid konferenserna, men även om symboler, fester, kläder och känslolägen. Konferensernas formspråk och hyllningar till det bestående samhället signalerade att det handlade om klassreproduktion, medan innehållet tidvis kunde vara feministiskt.

Internationalism och skandinavism blev viktiga överideologier som gav kollektiv identitet och gjorde svåra problem och kon- flikter lättare att hantera. De erbjöd en idévärld som var full av idealism och drömmar om en bättre värld och där kvinnors vänskap och systerskap till varandra bildade en kravlös fond att luta sig emot. Dessutom gav internationalismen möjligheter för de resursstarka kvinnorna att resa och se världen, debattera och få en plats i en internationell offentlighet. Detta blev en av vägarna i formeringen för offentlighet.