Är det bra att unga människor har inflytande i politiken, och i så fall från vilken ålder? I den här boken undersöker historikern och barnforskaren Bengt Sandin åldersgränser för rösträtt och valbarhet till riksdagen.
Sverige hade i början på 1900-talet en unikt låg rösträttsålder. Samtidigt gjorde andra begränsningar att väldigt få män och kvinnor hade rösträtt. Så kallade rösträttsstreck uteslöt bland annat personer med låga inkomster eller obetalda skatter från politiskt inflytande. Också kön var ett kriterium för att uteslutas. De flesta gifta kvinnor hade exempelvis inte rösträtt, men ogifta kvinnor med egen inkomst kunde rösta i lokala val.
När folkets krav på utökad demokrati växte lanserade liberala och konservativa politiker tanken om att höja rösträttsåldern för att inte ge inflytande till olämpliga medborgare. Med besluten om allmän och lika rösträtt 1918--1921 uteslöts de under fyllda 23 år i valen till andra kammaren och kommunerna och de under 27 år i valen till landstingen/första kammaren. Nu fick Sverige en hög rösträttsålder för att garantera att demokratin inte gick för långt och för fort.
I Politikens åldersgränser granskas ålderns sociala och kulturella innebörder och hur dessa påverkade de politiska besluten. I förhandlingarna om rösträtten var valmanskårens ålder en nyckelfråga som möjliggjorde den slutliga kompromissen. Politiken utformades i ljuset av tidens dramatiska urbanisering och industrialisering och av den demografiska omvandlingens långsiktiga konsekvenser. Historien om politikens åldersgränser är en historia om ålder, klass, kön och plats.
Bengt Sandin är professor emeritus vid Tema Barn, Linköpings universitet, och forskare vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Han har spelat en viktig roll i utvecklingen av tvärvetenskaplig forskning om barn och barndom i Sverige. I sin forskning har han främst anlagt ett historiskt perspektiv på barn och barndom, inklusive tidigmodern utbildning, barnarbete, utbildningsmedier, välfärdspolitik och barns och ungas rättigheter.
