En man stretar med sitt landskap. Landskapet ger ingen vägledning. Vedtraven växer och sjunker. Horisonten ligger platt och sann som landet. Skrivandet går bra och mindre bra. Godstågen går regelbundet. Myten om den skapande machon är en myt och konsten inget att leka med. Kallvinden är kall då veden är slut. Bison betar på leråkern.

I viken härskar svanen, som med sitt gräsliga sinnelag sitter som gjuten i det eländiga landet. På natten faller stjärnorna i bittra bågar. Småfåglar halvsover i träden. I gryningen gör broder sol entré, hänger pissgul över insjön och omfamnar världen. Skogens kung möter ordens kung, och därborta runt kröken kommer traktens konstnärsspillror cyklande. Påsarna hänger tunga på styret. Men framtiden är skaldens, kaffet puttrar, burkarna är pantade och vinden blåser bort all fränlukt ur kalsongtyget. Tranorna plogar på himlen.

"Lite för mycket hålligång ibland, men en sprudlande debut", skrev Arne Toftegaard Pedersen i sin recension av Bosse Hellstens debut Tango för babianer. Nu står författaren vid en korsväg. I Solen dånar på är det såkallade hålligånget satt på undantag och sprudlandet sker på en helt annan nivå. Som när man korkar en ljummen burköl ungefär: tyst öppnas burken men den goda smaken är inte förändrad mot det sämre.