Henry Weman blev under sina många år som domkyrkoorganist i Uppsala domkyrka (1927 1964) en central gestalt i Uppsalas musikliv. Förutom organist var han körle- dare, sånganförare, debattör, organisatör, inspiratör. Han rörde sig också ute i landet som konsertorganist, föreläsare, utredare. När andra världskriget inte lade hinder i vägen befann han sig gärna ute i Europa. Sin aktiva tid avslutade han med ett antal resor till främst södra Afrika för att där inspirera kyrkorna att använda sig av sin egen folkmusik i gudstjänsten. Mot bakgrund av artiklar och brev möter vi här ett intensivt samtal om vad kyrkomusiken och körsången har att ge i spänningen mellan tradition och förnyelse. Henry Weman talade gärna om musikens kvalitet, glädje, fest och djup.