Kritik av praktiska förnuftet är en av Kants tre "kritiska" avhandlingar - föregången av Kritik av det rena förnuftet och följd av Kritik av omdömesförmågan.

Här bygger Kant vidare på sin framställning i den tre år tidigare (1785) utgivna Grundläggning av sedernas metafysik. Medan det teoretiska förnuftets värdepoler är sant och falskt är det praktiska förnuftets gott och ont. De förra kan tilläggas ett omdöme, men vilket är objektet för de senare? Efter att ha avvisat den moraliska värderingen av handlingarna som relativ till växlande seder, kulturmiljö och samhällsförhållanden, konstaterar han att endast den vilja som står bakom handlingarna är objektet för moraliska omdömen. Inget utom en god vilja kan utan inskränkning betraktas som gott. Därmed anknyter han till och utvecklar en tanke, som under två tusen år varit framträdande i Västerlandets moralfilosofi. I samband därmed avhandlar han också problemet viljans frihet (dvs dess oberoende av kausaliteten) och formulerar "det rena praktiska förnuftets grundlag", det s.k. kategoriska imperativet: "Handla så, att maximen för din vilja alltid samtidigt kan gälla som princip för en allmän lag". Denna sats torde vara den mest kända av Immanuel Kants formuleringar (jämte "Das Ding an sich"). - Professor Kants framställning är inte helt lättillgänglig, men den som gör sig möda att tränga in i den blir rikligt belönad.

För första gången på svenska.