I Sverige talas det sällan om det blodiga krig som utspelades på svensk-finskt område för tvåhundra år sedan – förmodligen därför att det slutade i ett stort nederlag för svensk del. När fred slöts med Ryssland 1809 hade Sverige förlorat Finland, det vill säga sin östra rikshalva. Ombord på skärgårdsflottans kanonslupar stred och rodde inkallade lantvärnsmän. Många av dem var unga och oerfarna, främst från landskapen runt Mälaren och från Skåne.

I den här boken skildras sjökriget mot Ryssland genom soldaternas egna ord i dagböcker och nedtecknade minnesberättelser. Läsaren får följa med ombord på kanonsluparna som ingick i den svenska skärgårdsflottan. Kanonsluparna var mindre, öppna fartyg som roddes eller seglades. De användes både för att skydda trupptransporter över Ålands hav och i regelrätta sjöstrider i svårbemästrade, grunda skärgårdar.

Berättelserna vittnar om brist på kläder, usla nattskydd i de isande höstvindarna och fasansfulla krigsupplevelser – långt från krigsromantiken. En stor del av soldaterna på kanonsluparnas roddarbänkar var unga män utan någon som helst erfarenhet av sjön eller sjöstrider. De tillhörde lantvärnet, inkallade för att förstärka den indelta armén.

Författarna Iréne Welander Larsson och Olle Malmqvist har sammanställt och kommenterat ett unikt och angeläget arkivmaterial som belyser krigets verklighet i början på 1800-talet. I boken citeras dagböcker av expeditionspredikanten Johan Wætterdahl och fältväbeln Carl Fredrik Karlén. Till det kommer också en stor mängd citat av lantvärnisterna, hämtade ur bevarade pensionsansökningar.

Målningar av Iréne Welander Larsson illustrerar de gripande berättelserna. Boken inleds med en prolog av historikern Martin Hårdstedt som kommenterar källmaterialet och sätter det i relation till det politiska läget i Europa under krigsåren.