onstverkets ursprung föreligger nu i en nyöversättning av Sven-Olov Wallenstein. Denna text intar en central plats både i Heideggers eget författarskap och i 1900-talets konstfilosofiska debatt. Här försöker han fatta verket utanför de kategorier som konstruerats i den västerländska metafysiken från Platon och framåt, framför allt de som kommit att fattas i termer av en »estetik». Mot denna tradition gäller det för Heidegger att nå fram till den sanning som sker i konstverket, och som sker på så sätt att det filosofiska tänkandet därmed också utmanas. Begrepp som form och materia är inte tillräckliga för att fatta sanningens skeende i verket, och genom sina utläggningar av bland annat van Goghs måleri och den grekiska tempelarkitekturen försöker Heidegger visa att vi istället måste förstå det som en strid mellan jord och värld, mellan förslutenhet och öppenhet. Varje gång en sådan sanning sker tar också historien en ny vändning, och konsten får därmed en privilegierad ställning för vår förståelse av världen och historien.
Frågan om den moderna konstens status blir därför också väsentlig. Kan den för oss bli till ett sanningsskeende, eller är den dömd att förbli innesluten i »njutningens» och »upplevelsens» sfär? Heidegger återvänder här till Hegels påstående om att konsten idag tillhör det förgångna, men lämnar frågan öppen, och i denna bemärkelse kan hans slutsatser uppfattas både som en kritik av den moderna konsten och som ett försök att frilägga de löften den innehåller.

Boken innehåller en introduktion till Heideggers text av Hans-Georg Gadamer och ett efterord av Sven-Olov Wallenstein.