"Pappa säger att vi räddar liv. Han säger att om vi inte bodde här, skulle en massa människor redan ha kört upp på bron. Jag fattar vad han menar. Nu rammar de först vårt hus och blir bara skadade, de dör inte."

Hon är femton. Hon bor med sina föräldrar och sin mormor vid en ödslig väg som slutar med en halvfärdig bro. Kurvan där deras hus ligger är så snäv att bilar med jämna mellanrum kraschar i huset. Men de oväntade besökarna gör henne inte mindre ensam. Eller mindre osäker. För hon har huvudet fullt av frågor. Vad är det som händer vid bron på kvällarna? Vad innebär hennes trassliga, sensuella relation till Sue? Är hennes tigande mormor orsaken till de öronbedövande bråken mellan hennes mamma och pappa? Helst av allt drömmer hon sig bort i sin egen fantasivärld.

Do van Ranst vann Knokke-Heist-priset år 2004 för bästa ungdomsbok med den här poetiska, känsliga och fängslande berättelsen. Om en tonårstjejs växtvärk, hennes minnen och drömmar inför framtiden. Om tomhet och hopplöshet, människans mörkare sidor. Men också om hopp, längtan efter kärlek och fantasins kraft.

Pappa säger att vi räddar liv vann också det tyska ungdomslitteraturpriset år 2007.