Gustaf Frödings andra diktsamling, Nya dikter, utkom 1894. Liksom i anslutning till hans debut, Gitarr och dragharmonika (1891), lyftes särskilt de värmländska dikterna fram av kritikerna.

I själva verket finner man Frödings egenart i spänningsfältet mellan det folkliga, humoristiska och det grubblande, pessimistiskt, dekadensfärgade fin-de-siècle, det senare vid sidan om Strindberg, Hansson och andra.

I denna volym, liksom i debuten, förekommer ett stort antal porträttdikter baserade på historiska personer, myt- och sagofigurer och fritt uppdiktade gestalter. Liksom i Gitarr och dragharmonika återfinns naturligtvis ett värmländskt porträttgalleri, här utökat med gestalter i stadsmiljö

. Nya dikter befäste Frödings ställning som folk- och naturskald – samt som en av landets mest framstående poeter.