I långdikten Beskrivning av lögnen (1977) har Gamoneda berett sig tillträde till sin egen barndom och ungdom, för att kunna genomlysa diktaturens sociala anatomi. Den som följer honom får stiga in i en dunkel, hotfull och ödelagd känsloterräng där minnena av lycka glimtar till på stort avstånd. Rösten som talar är starkt subjektiv, men samtidigt kollektiv. Ibland är den klar som barnets saliv och