I sin skarpa debut skriver Adrian Perera med många röster, många jag. En mor från Sri Lanka som måste lämna sitt språk och sin familj och flytta ut bland åkrar och granar. En far från Finland som röker och talar med sina vänner: ”Förr var vi ett ärligt folk /vi menade vad vi sa och sa det sällan /Nu säger alla något hela tiden.” En mormor vars minne börjar skingras som röken efter palmbladen som bränns. En son - vems monkey är du?

Perera ger aldrig avkall på det motstridiga och komplexa, men uttrycker det alltid enkelt och rakt. Ömhet, smärta, humor, undertryckt vrede: Den politiska dikten är tillbaka.


Min mor säger att jag ska skriva ett förord.

”Säg att du inte menar något illa.
Att du älskar Finland.”

Hon säger att jag måste veta min plats,
att jag leker med min framtid.

Vi ska vara tacksamma att de låter oss arbeta,
säger hon.

Att de låter oss bo här,
vara en familj
du och jag.

Hon är rädd att finländarna ska
känna sig hotade.

Du måste vara tacksam, säger hon.

Tack.