Författaren hamnar i en svår kris som hon associerar med barndomens separationer.
Hon minns de ljusa dagarna i Kavumu då hon och mamman gick ut till hönsgården och hämtade de varma äggen. Varför kunde det inte fortsätta att vara så? Varför lämnade föräldrarna bort sina egna barn för att missionera bland de svarta barnen i Kongo?
Berättelsen blir en uppgörelse med mamman vars religiösa fundamentalism yttrade sig i kampen mot
Andevärldens furste. Detta skapade rädsla hos barnet, en rädsla för att inte vara god nog när Jesus kom för att hämta hem de sina.
Men med hjälp av en skicklig terapeut kan barndomsupplevelserna knytas ihop med den vuxnes kris och därmed kan författaren på sätt och vis försonas med sin mamma som hon ändå såg som sitt livs viktigaste medmänniska.