Boken skulle kunna betraktas som ett slags memoarer och vanligtvis brukar ju människor som skriver om sig själva medvetet utlämna vissa detaljer. Men det är inget som ligger för McKaiser. På sin snabba prosa berättar han hur han blev våldtagen när han var sju, om sin skam över att vara färgad (med det menar han mer än den märkliga definition som vita använder sig av) och om sina vilda lekar i svarta mäns (hans favoritpartners) sovrum. Varje kapitel inleds med en självupplevd historia, som McKaiser använder sig av för att skapa diskussion om vad han anser vara sjukliga sydafrikanska förhållningssätt. Frågorna han väcker fungerar alldeles utmärkt att fundera över sett ur ett svenskt samhällsperspektiv.
Om du läser boken, kommer du då att bli känslomässigt berörd, stämd till eftertanke, road och underhållen? Ja, om det råder ingen som helst tvekan.