I sina sena dikter når H.D. ett helt eget språk och en obesvärat självständig form. Titeldikten, och flera andra stycken i denna diktsamling, skrev hon under sina sista fyra år i livet och de publicerades inte i sin helhet förrän 1972. Som i sitt tidigare författarskap hämtar H.D. en del av sitt lyriska uttryck från sin kännedom om mystik och klassisk grekisk kultur. Med suverän mytisk fantasi och lyhördhet för tillvarons ockulta dimensioner skriver hon en åldrad men ständigt pånyttfödd kvinnas lyriska dagbok.