Eva Ströms dikter från pandemiåret tar avstamp under träden, under lönnarna, kastanjerna, lindarna, popplarna, ekarna, valnötsträden, tallarna, granarna, robiniorna, bokarna, alarna och under den första asken. De talar om nuets plågor, men också om uråldriga myter, helgon och himlakroppar. I "Jag såg ett träd" ser Eva Ström på tillvaron med drömmens gränslöshet, med ursinne, extas och humor.