ta mig

hem på alla sätt

min formlösa själ behöver en säng

Det här är lika mycket en poetisk resa som en bön. Diktjaget rör sig genom det avskalade vinterlandskapet, och låter förtvivlan skymta fram mellan raderna. Det finns en dotter och en tillfällig älskare ("han"), men mest påtaglig är frånvaron av det "du" som omnämns några gånger. Vem är du? Kanske en människa, eller en högre makt. Trots tillvarons omöjlighet förmedlar texten ett sorts hopp om ljus.

Evelina Varas har under de senaste åren utkommit med ett flertal böcker. Det här är hennes underligaste - men kanske också mest renodlade - bok, hittills.