Konstnären Annika Thörn Legzdins arbetar i det grå diset och den bruna jorden. Hon närmar sig naturen med den direkta och dokumentära metoden men med en helt annan blick, ett tillspetsat seende som genom seriellt upprepande förstärker dolda, kanske bara imaginära mönster som påminner oss om tid och förgänglighet. Hon rör sig i en tradition med kopplingar till konstnärer i Bernd och Hilla Bechers efterföljd som Axel Hütte, Thomas Struth och Candida Höfer, men även Robert Smithson ligger nära till hands. Vi får inga förskönade vykortsvyer och hon är långt ifrån naturfotografernas estetik. Här får den brutala naturen sitt eget existensberättigande, den som är värd sin egen historia.