Författarens berättelse tar avstamp i en trasig familj i 50-talets Sverige och en påtagen skuld till att en svårt autistisk lillebror skall komma att lämnas bort. För alltid. 

Två världsdelar och tre fruar senare landade författaren akut på hjärtintensiven. Ambulansen tvärnitade, precis som hans liv, tiden neg till i några frusna ögonblick som om alltet stannade. Med ögonen fortfarande slutna insåg han att livet, som han kände det, aldrig skulle bli sig likt igen. Så, tystnad. Ligg blickstilla. Inte röra sig. Tungandad, flämtar i korta andetag, vänsterarmen rycker i kramper. Tuppar av, får syrgas.

Och från ingenstans kom morsans jävla kungsord: »Man ska vara hel och ren inunder, för man vet aldrig var man hamnar.« Han tänker nybytta kallingar. 

Brustet hjärta, säger författaren själv. Under åtta dagar på sjukhuset får han tid att minnas, försöka förstå och återberätta det som hänt. Med en början i moll och en final i dödlig dur.

Och finns det något som förenar några småpojkar som ligger på rygg på ett tak i Farsta och kollar när ryssarnas Sputnik passerar 1957, med en död jämtkärring utslängd på en vedboddörr och ett fylleslagsmål i Florida?

I rasande fart, med svart humor och en rejäl portion livsglädje, och under ett halvt sekel, följer vi författarens livsresa där han försöker dölja rädslor och skuld bakom äventyr och ett brokigt liv.

»Boken skrevs som en hyllning till min bortglömde bror, men framför allt till alla de som växer upp som friska i trasiga familjer. De som kanske måste lämna familjen för att överleva. Svikarna. De svarta fåren. Skuldbärarna.«