En gång i tiden fanns det bara visor. Några av dem berättade, andra beskrev eller skämtade om vad mer eller mindre märkvärdiga människor eller väsen som älvor och bergakungar hade för sig. Några visor var dagsaktuella, andra hade hängt med ganska länge. På 1600-talet började den tidens kulturarvsbevarare att samla in och dokumentera de allra äldsta visorna ur den muntliga traditionen. De kallade dem rätt och slätt gamble wijsor .
I den här antologin kan du läsa om hur det som en gång var gamla visor så småningom blev ballader och efterhand till och med medeltida ballader. Du kan också få veta en hel del om den gamla balladen Tiggargubbens brud, som har bidragit till att bevara patriarkala värderingar långt in i modern tid. En tredje artikel beskriver och förklarar varför ballader blev en uppskattad repertoar i de sångböcker som användes i svenska skolor från mitten av 1800-talet och framöver.
Boken innehåller också en artikel som ger en spännande inblick i en genre som kan betraktas som vår tids motsvarighet till de medeltida balladerna, nämligen rappen. I rap berättar, musicerar och rör sig deltagarna i ett samspel som på många sätt liknar utförandet av äldre tiders episka sångkonst.
De sex författare som bidragit med texter till boken har alla varit knutna till projektet Digitalisering och nätpublicering av medeltida ballader, ett projekt som visar hur vårt kulturarv bevaras idag. Tre bidrag handlar mer direkt om arbetet i detta projekt. Det längsta av dem beskriver hur webbplatsen folkvisa.se byggts upp och utvecklats. På denna webbplats återfinns idag många både äldre och nyare visor ur den folkliga traditionen.