Den fred som undertecknades i Fredrikshamn hösten 1809 var den mest svidande i Sveriges historia. I ett slag delades det svenska riket i två delar. Gränsen drogs längs Torne älv och delade de finskspråkiga socknarna mitt itu. Tornedalingarna hamnade därigenom i två olika nationalstatsprojekt, samtidigt också i två olika moderniseringsprojekt.

I boken Både finsk och svensk undersöker Lars Elenius vilka konsekvenser delningen fick för den finskspråkiga minoriteten på den svenska sidan. Den långa sammanhängande tiden med Finland i en gemensam nationalstat gjorde att Svenska Tornedalen blev ett både politiskt och kulturellt omtvistat gränsområde.

Under perioden 1850-1939 genomgick Svenska Tornedalen en revolutionerande modernisering som helt förändrade den finskspråkiga minoritetens livsbetingelser. Under samma tidsperiod förändrades språkpolitiken i folkskolan från en tolerant inställning till det finska språket, till en mer inskränkt assimileringspolitik. Som bakgrund till förändringen anger författaren det upplevda hotet från Ryssland, den laestadianska väckelsen och den finska nationalismen.

Svenska Tornedalens integrering i den svenska nationalstaten fick djupgående konsekvenser för den finska kulturen och för det finska språket.

Elenius ägnar särskilt uppmärksamhet åt språkbytesprocessen i Övertorneå kommun. Genom att jämföra moderniseringens förlopp på den svenska och finska sidan visar författaren hur olika faktorer påverkade övertorneåbornas språkstrategier. Undersökningen resulterar i en ny syn på sambandet mellan språk, etnicitet och nationalism.