Lars och jag talade mycket – vi talade nästan jämt med varandra, hade en ständigt pågående dialog som jag saknar svårt nu – och vi var sannerligen inte alltid av samma åsikt. En gemensam humor bidrog till att vi nästan aldrig blev ovänner trots att vi var rätt olika. Vi var väldigt glada över att vi hade gett varandra varsitt landskap. Lars gav mig sitt Västmanland och jag gav honom mitt Bohuslän, och vi gick tillsammans på upptäcksfärd i dessa landskap.
Våra landskap kan också läsas som beskrivningar av våra inre landskap, då vi skriver om sådant som betytt något för oss under våra liv. Dessutom finns ett urval av Lars målningar i boken. (Ur Agneta Blomqvists förord.)