”En författares uppgift är att utplåna fraserna”, sade Ingeborg Bachmann i sitt tacktal vid mottagandet av Anton Wildgans litteraturpris 1972. Hennes tankar om litteraturens ansvar och verkan präglar hela denna samling texter, vars stomme utgörs av fem poetikföreläsningar som Bachmann höll vintern 1959–1960 vid Frankfurts universitet. Här får de sällskap av ett antal tal och kortare texter valda av översättaren Linda Östergaard. Genom alla texterna kan vi höra det som motverkar språkets och litteraturens förstelning: en levande röst.