Magnus William-Olssons nya diktsamling Eremitkräftans sånger är en samtidsallegorisk bibelparafras i undervattensmiljö, fantasy på fri vers för gamla barn. Boken har en lång tillkomsthistoria. De tidigaste dikterna är skrivna redan på 80-talet, men först efter millennieskiftet och de skeenden som ställt monoteismen, xenofobin och det så kallade ”barbariska våldet” i världshändelsernas centrum fick temat ny eskatologisk aktualitet och boken till sist sin fullbordan. Som i ett slag klarnade stora delar av Gamla testamentet med dess grymma och krävande Gud, dess strider om minnet och makten, värnlösheten, ursprunget, rätten och kärleken till en skrattspegel för vår egen absurda era av lek och död, fiktion och kropp, determinerande struktur och personlig frihet, rättslöshet och individualism.

Dikterna läses med fördel högt och gärna för någon annan, så som man läser med och för barn. Boken blir en värld att leka med och i, den tillhandahåller en sorts fixa rollgestalter att själva vidareutveckla: ”Jag är Hajen, så är du Ärkeängeln!” Dikterna erbjuder rentav många sorters lekar; kärleksleken, övergivenhetsleken, underkastelseleken, förtvivla- eller dödaleken. Det hela ackompanjeras av predikarsången om att allt är idel tomhet, den som på Septuagintagrekiska klingar: mataiotis mataiotiton.

Om någon vill göra mjukisdjur, dockteater, seriestrippar eller något annat av bokens gestalter går det bra att förhandla om rättigheterna direkt med författaren.