Som ett led i samhällets åtgärder för att motverka mäns våld mot kvinnor infördes år 1998 bestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i BrB 4:4a. Bestämmelsens konstruktion medför att förutsättningar ges, att inom det straffrättsliga regelsystemet ta hänsyn till det straffvärda i att flera brottsliga gärningar begåtts mot en närstående eller tidigare närstående person. Bestämmelsen i BrB 4:4a öppnade upp för en ny lagstiftningsteknik inom straffrätten, där det vid prövningen av bestämmelsen ska tas hänsyn till en bredare bild av verkligheten än vad som vanligtvis är fallet, genom att hänsyn ska tas till den utsatta personens hela situation. De enskilda brottsliga gärningarna som gärningsmannen har begått ska bedömas i sitt sammanhang och mot bakgrund av den särskilda utsatthet som familjegemenskapen kan medföra.



I boken beskrivs och analyseras bestämmelsen i BrB 4:4a som rättslig konstruktion. Den lagstiftningsmodell som fridskränkningsbrotten representerar undersöks i förhållande till den mer traditionella lagstiftningsteknik som vanligtvis används i straffrätten och hur modellen fungerar i det straffrättsliga systemet. I boken undersöks vidare hur konstruktionen av bestämmelsen i BrB 4:4a förverkligar de tankar som ligger bakom regleringen, samt vilka frågor konstruktionen väcker i såväl ett tillämpningsperspektiv som i ett rättspolitiskt perspektiv. Rekvisitens utformning, innebörd och relationen mellan rekvisiten behandlas i förhållande till straffrättens krav på förutsebarhet och rättssäkerhet. Som en röd tråd löper frågan om kopplingen mellan bestämmelsens syfte, konstruktion och tillämpning.