Hösten 1943 genomförde Socialstyrelsen rasbiologiska
mätningar av mer än hundra svenskar som myndigheten
ansåg var ”tattare”, däribland flera barn. Genom att mäta
längden på näsor, armar och pannor ville myndigheten få
fram ett objektivt sätt att avgöra vilka svenskar som borde
kategoriseras på detta sätt.
Målet var att skapa särskilda politiska åtgärder mot
gruppen, som länge givits skulden för en rad sociala problem.
De familjer som pekades ut som ”tattare” anklagades för att
leva på bidrag, vara kriminella och inte kunna ta hand om sina
barn.
Dessa rasistiska stereotyper hade också, ända sedan
åtminstone 1800-talets slut, resulterat i en diskriminerande
politik. Landsbygdens kommuner bötfällde invånare som hade
kontakter med dem, präster ställde krav på omhändertaganden
av deras barn, och svenska tjänstemän gjorde studiebesök
i Norge för att studera de barnhem och läger där människor
som det norska samhället kallade för ”tatere” placerades.
I Sverige fanns planer på liknande institutioner, och snart
höjdes röster för en ännu mer långtgående politik. Kanske
kunde man utplåna gruppen genom systematiska tvångssteriliseringar?
Debatten om hur myndigheterna borde agera gick
ofta under namnet ”tattarfrågan”, och det är den som
undersöks i denna bok.
Vilka aktörer skapade ”tattarfrågan”? När uppstod den?
Vilka politiska förslag och statliga utredningar ledde den till?
Målet med boken är ytterst att bidra med kunskap om hur vår
egen tids rasism och sociala ojämlikheter har uppstått.
Martin Ericsson är född 1982. Detta är hans doktorsavhandling
i historia vid Lunds universitet.