Heidegger talar om språket som en boning. Han vill uppenbarligen göra språket, inklusive det i Wittgensteinsk mening outsägbara, till en värld att leva i. Det är kanske inte lätt att leva i den världen. Men vem har sagt att det som är viktigt, livsviktigt eller livsdugligt skall vara lätt att tillägna sig? För att göra jämförelser: Hur många gånger skall man inte höra Allan Pettersons violinkonserter eller Bachs »Kunst der Fuge» för att gripa meningen i dessa verk? Vem kan utan verklig med-känsla följa med i King Olivers kornettsolo i »Dippermouth blues»? - Och livet är nog ändå svårare. Man måste nog ofta »återhämta» i Heideggers anda. Stig Nystrand Dagens Nyheter