Det räcker nog med följande citat för att en läsare ska förstå känslan i Mats Olsson nya bok "En pinne i skogen":
"DET BÖRJADE FÖRMODLIGEN som det brukar börja: det började med en redaktionsfest och den måste ha varit blöt eftersom jag inte är riktigt säker på hur det gick till.
Men många hävdade ganska bestämt efteråt att det var jag som föreslog att vi på Expressens nöjesredaktion skulle spela fotboll på kul. Jag hade gjort det på tidningen Arbetet i Malmö och tyckte att vi kunde testa.
Det fanns en stor grusplan på Lilla Essingen i Stockholm, vid gamla Electrolux där alla de nybyggda husen ligger nu. Det var där vi började spela, delade upp i två lag och spelade. Efter några veckor hittade vi en mindre grusplan i parken mellan Expressen och Kristinebergs tunnelbanestation och vi spelade där, delade upp i två lag, varje fredag i en timme.
Problemet var att filmrecensenten Jonas Sima ägde bollen, och vi fick inte låna den om inte han var med, fotbollen lärde mig mycket om folks läggning. Sima hade gjort nåt för fotbollförbundet och hade en riktigt fin boll med SvFF:s emblem på.
Men Sima var av naturen vek och självupptagen. En fredag väntade vi på honom, men han kom inte.
Sten Berglind, som då var nöjeschef, ringde upp honom.
Var fan är du? Vadå, det regnar! Om Åby kallar Ralf Edström till landskamp, tror du Ralf tackar nej om det regnar?
Berglind slängde på luren och vi gick ner till Boll-Sport och köpte en boll.
Sima fick inte vara med efter det.