De fem centralasiatiska republiker som blev självständiga vid Sovjetunionens upplösning 1991 är produkter av sovjetsystemet. De yxades till mellan 1924 och 1936 i fråga om såväl gränser och namn som t o m nuvarande språk av en makt som var angelägen om att bryta banden med en alltför rik historia. De tycks ha stigit fram ur intet och kan därför förefalla konstlade och bräckliga. Men de har likväl etablerat sig.
Trots ofta dramatiska inre förlopp, såsom inbördeskriget i Tadzjikistan, har dessa republiker blivit alltmer etniskt homogena. Och om ifrågavarande folks nationella känslor råder det föga tvivel. Inget talar för en återgång till rikena som fanns före den ryska tiden, inte heller för någon form av återuppväckt Sovjetunion grupperad kring ett pånyttfött Ryssland. Panislamism, panturkism och "nysovjetism" är ihåliga ord, även om en islamisk pånyttfödelse onekligen har ägt rum. Istället har den etniska nationalismen på gott och ont gett upphov till en ny form av legitimitet. För att förstå den måste vi skärskåda den sovjetiska smältdegeln, ur vilken de nuvarande republikerna utgått, men också strävan från deras sida att inte uppehålla sig vid denna något genanta födelseakt utan att i ett ofta mytomspunnet förkolonialt förflutet söka efter grundvalar för en ny identitet.