Genom minnen som genomkorsas av handlingens nutid, avbildas en människa som inte tillhör någon värld, en figur i gränszonen mellan sitt förflutna och sin obefintliga framtid, en människa dränkt i nihilistisk hopplöshet som paradoxalt nog hyser hopp om kärleken.
Romanens huvudkaraktärs behov av skönhet konkretiseras i hans besatthet av en målarinna från hemlandet som han i hela sitt liv varit djupt förälskad i. Den här kärlekshistorien, det eviga sökandet efter skönhet och närhet, beskrivs med stor autenticitet och associationsrikedom, vilka alltid leder antingen till
henne eller till döden. Framställningen av kärleken i romanen visar vad minnena gör med oss och vad vi kan göra med minnena