Ingen annan grekisk lyriker är så fullständigt bevarad till våra dagar som Pindaros (ca 418-338 f.Kr.).

Inte mindre än fyrtiofem av hans oden går att läsa i stort sett i det skick de skrevs, eller snarare sjöngs, som hyllningar till segrare vid idrottstävlingarna runt om i grekiska städer, framför allt Olympia och Delfi. Pindaros hyllades under hela antiken som den störste av alla lyriker. Hur högt hans poesi uppskattades framgår bland annat av att hans hem var det enda som Alexander den store skonade då hans skövlade Tebe. Pindaros anses vara en av världslitteraturens främsta diktare.
Mycket i hans dikter handlar om annat än enbart den idrottsliga triumfen. Pindaros är inte intresserad av tävlingarnas yttre förlopp - som sportreporter skulle han stå sig slätt. För honom ger tävlingen främst ett tillfälle att visa de egenskaper hos vinnaren, fysiska och själsliga, som ger honom en särskild dimension och som gått i arv från hans förfäder och samtidigt förlänats honom av gudarna. Poeten länkar alltså samman den aktuella segern med gudarnas tidlösa värld. Odet har inte en omedelbar lovprisande funktion utan söker sätta den idrottsliga framgången i relation till livets yttersta frågor: föränderligheten, lidandet, åldrandet, döden. Något som sammanfattas i en dikt av den italienske poeten Quasimodo (skriven under kriget, 1942). Strofen lyder:

"Var och en står ensam på jordens hjärta
- genomborrad av en solstråle.
Och plötsligt är det afton."
Kan livet sammanfattas vackrare?