År 1967 är två män inlagda på ett sjukhus i Wien. Den ene, bokens berättare, heter Thomas Bernhard och behandlas på avdelningen för lungsjuka. Den andre är hans vän Paul, en släkting till filosofen Ludwig Wittgenstein, som omhändertas på den psykiatriska avdelningen efter ett nervöst sammanbrott. Han kommer från en av Österrikes rikaste familjer, men efter att ha skänkt bort sin förmögenhet är han utblottad och ensam. Med Bernhard delar han ett passionerat intresse för musik och en lika passionerad avsky inför den självgoda Wienbourgeoisien.

Wittgensteins brorson tecknar ett ömsint porträtt av en vänskap som kom att vara i tolv år, fram till Pauls död 1979. Den riktar en skarp anklagelse mot psykiatrin och de friskas svek gentemot de svaga och sjuka. Ett svek som Thomas Bernhard slutligen finner att han själv deltagit i. Minnesanteckningarna blir det tal han aldrig höll vid vännens begravning.

Med ett nyskrivet förord av Bodil Malmsten.