I arkitekturen behandlas ofta ytan som något rumsavskiljande, där ytans materialitet får bli den gräns som ska definiera rumsligheten. Men om rummet är något föränderligt i våra medvetanden blir också ytan något obeständigt. Denna gräns får en subjektiv laddning, och ytans materialitet blir föränderlig. I den japanska traditionen uppfattas rum som en subjektiv upplevelse, en fysisk erfarenhet och en föränderlig process, det vill säga som något icke-fysiskt i en människas medvetande.

I boken Ytans materialitet ställs frågan om och hur sättet att använda olika material i rumsskapandet är kopplat till olika kulturers föreställningar om rum.
Två japanska och två svenska arkitektkontor/arkitekter jämförs: Kengo Kuma & Associates/Kengo Kuma, SANAA/Kazuyo Sejima och Ryue Nishizawa, Wingårdhs/Gert Wingårdh och Claesson Koivisto Rune/Mårten Claesson.

En annan del av boken beskriver de utforskande experiment som gjorts med fokus på byggnadsglas. Ett fyrtiotal glasprover visar hur upplevelsen av glasets materialitet kan förändras och manipuleras genom laminerade, mönstrade skikt samt screentryck direkt på glas. Kopplingar har gjorts till föränderliga rum i skikt och glasets föränderliga egenskaper har undersökts genom att låta glaset samspela med ljus och omgivande rum.

Ytans materialitet är ett forskningsprojekt som i huvudsak har finansierats av Vetenskapsrådet. Projektet har pågått ca tre år och är knutet till HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs universitet.