Om sen kärlek och världen utanför den.

Tiden går. Jag ska fylla sjutti. I skrivande stund är det en månad kvar till min födelse­dag. Jag hör till en generation som mer än tidigare generationer varit van att stå i centrum, framförallt van att vara ung. Vi hade svårt att fatta att vi blev medelålders och nu har vi svårt att fatta att vi blir gamla.

I Solkattens år skriver Merete Mazzarella om att leva lyckligt omfamnad av den sena kärleken i en värld som är allt annat än trygg och stabil. Hon resonerar kring förtrolighet och erotik, »det framgångsrika åldrandet», svek och trohet, yngre och äldre generationer - och följer världshändelserna med stigande oro.
På sitt seismografiska och analytiska sätt dokumenterar Merete Mazzarella året fram till sjuttioårsdagen. Varje dag betraktar hon den japanska lyckokatten - köpt i San Francisco - som står i fönstret och drivs av en solpanel. Den ger året sin rytm; när solen gassar på katten knakar tassen av ansträngning, i november vinkar den långsamt och matt.

Jag kan få för mig att hon vill påminna mig om tidens gång, om att det är bråttom med mitt liv.