Carl Larsson är berömd och uppskattad för sina idylliska familjebilder från hemmet i Sundborn. Mindre kända är hans monumentalmålningar, trots att flera av dem pryder välkända offentliga byggnader i vårt land. Monumentalmåleriet var den del av hans konstnärskap som han själv satte högst.

Ändå har det tilldragit sig begränsat intresse från forskningen. I den här boken sätts hans monumentalmålningar in i sitt europeiska sammanhang och studeras som bärare av samhälleliga, nationella och pedagogiska ideologier. De strategier Carl Larsson utnyttjade för att förmedla sitt budskap undersöks. Också förutsättningar i Carl Larssons egen psykobiografi bidrar till att förklara motivval och gestaltning i bland annat Midvinterblot på Nationalmuseum. Hans förhållande till konsthistorien och till sin samtids konst belyses genom egna uttalanden men också genom studium av hans bibliotek och reproduktionssamling på Carl Larssongården. Särskilt som monumentalmålare kunde Carl Larsson, utan att bli eklektiker eller imitatör, tillgodogöra sig impulser från äldre eller samtida europeisk konst men också från utomeuropeisk, inte minst japansk konst.

Den samtida konsten i de tyskspråkiga länderna spelade en viktig roll för hans senare måleri, något som tidigare knappast uppmärksammats. Det finns all anledning att studera Carl Larssons måleri också utifrån ett genusperspektiv. Hans ofta komplicerade förhållande till mecenater och beställare granskas. Av största intresse är också receptionshistorien, inte minst då det gäller Midvinterblot, den kanske mest omstridda målningen i svensk konsthistoria. Boken handlar om konstverken men tecknar samtidigt en fascinerande bild av konstnärspersonligheten.