Ur Agneta Lalanders text:
Breven speglar Lindgrens totala lojalitet mot GAN och GAN:s konst. Den överlevde även svåra duster med den omvittnat besvärlige och ombytlige GAN. Min far å sin sida var lättsårad och orolig för att han inte var GAN till lags som skribent, inte nog teoretisk och analytisk. Det som drev honom var en trotsig energi, en vilja att vara den förste som skrev om Sveriges (som man då trodde) förste icke-föreställande konstnär. Han ville ”kartlägga de vita fläckarna i herrar konsthistorikers huvuden.” Och, lika viktigt, han ville bli läst av en stor publik och ”öppna ögonen på de blinda” (brev till GAN 11.10.48).
Samarbetet gick dock bra med endast enstaka mindre kontroverser.