När Nietzsche utropade sitt "Gud är död!" satte han fingret på hur Gud förvandlats till en begreppslig idol. Sedan dess har Gud återvänt som ett av samtidens centrala filosofem. I Jayne Svenungssons studie möts Nietzsche, Heidegger, Levinas, Derrida och Gud.

Sedan slutet av 1800-talet har det upprepats gång efter annan: Gud är död! Världen och människan står utan mening och mål, utlämnade åt sin egen intighet. Intet - nihil - tar Guds plats, nihilismen är det gryende 1900-talets religion och frågan om livets mening reduceras till ett rent semantiskt spörsmål. Men Guds frånfälle inom det västerländska tänkandet är en tvetydig händelse. För vem var det egentligen som Friedrich Nietzsche var ute efter då han, för drygt hundra år sedan, formulerade Guds dödsattest? Alla gudar? Eller blott den kristne Guden? Och, i så fall, hur förstod han denne Gud? Nietzsche var den förste som avslöjade att Gud inom den västerländska traditionen reducerats till en abstrakt, osinnlig avgud. När han utropar sitt "Gud är död!" formulerar han alltså en dödsdom över en Gud som av filosofin förvandlats till en blott begreppslig idol. Men nu har Gud - genom tänkare som Émmanuel Lévinas, Jacques Derrida och Jean-Luc Marion - återvänt till filosofin.

Jayne Svenungsson är docent i systematisk teologi vid Teologiska Högskolan i Stockholm.