Om det funnits ett ödesår för den finlandssvenska borgerligheten inföll det 1975 - året då Henrik Tikkanen publicerade Brändövägen 8, första delen i den helhet på fem böcker som sedermera fått epitetet "adressviten". Brändövägen 8 visade - till publikens stora förfäran och protester, och förtjusning - att lyckan inte är given ens i de bästa av familjer. Det är inte små sprickor i fasaden Henrik Tikkanen blottar, det är avgrunder.

"Detta är en gruvlig historia om bråd död, ofärd, hor och brännvin", lyder den berömda första meningen i boken som blev inledningen till en ny finlandssvensk litterär genre: blottarlitteraturen.

De berömda adresserna Brändövägen 8 med uppföljarna Bävervägen 11 och Mariegatan 26 innehåller mycket mer än skildringen av en familjs uppgång och fall. De är också ett stycke finländsk historia, med start i förkrigstidens villastad Brändö, via efterkrigstidens Hertonäs till 1960- och 1970-talens Kronohagen - skrivna med den språkliga briljans och aforistiska knapphet som gett Henrik Tikkanen (1924-1985) hans välförtjänta plats i litteraturhistorien.