I berättelserna behandlas tro, val och relationen till sig själv och andra människor, ur en ung persons synvinkel.

Mammas ord kommer på samma sätt som alla barndomens kvällar. De har också samma betydelse som när hon var barn. Inget klokt eller tydligt förklarat, men i tystnaden förvarad, som en ljus vy eller ett rent vatten, som befriar, underlättar och lugnar. Som om något riktigt tungt lyftes från ögon och lungor.

Ett hjärta dök upp på skärmen som ett tecken på en like. Tiina fortsatte genast till nästa bild. Hon kände ett sting av avund och lät bli att gilla. Vid en bild stannade hon till en längre stund. Bilden såg för perfekt ut för att vara sann.

Ibland mäste jag åka buss med mamma. Det känns som långa kilometrar eftersom mamma inte kan prata om minecraft eller hockey. Fast det vore verkligen stelt.”Blir det hårda skott?” No thanks. Det är inte lätt för mamma heller när hennes son inte kan prata.
Original: Heidän kanssaan kulje : kertomuksia nuorille.