Efter stormen i Tshikapa är en berättelse om hur den goda viljan tror sig hitta sin väg i det stora landet Kongo-Kinshasa. Teori och praktik kolliderar på primitivt utrustade sjukhus och på små hälsomottagningar där det inte finns vare sig vaccin eller sprutor. Och för den som kommer utifrån upphör tidigare självklarheter att gälla: som rätten att bli förstådd eller bara möjligheten att gå på toaletten.

Huvudpersonen möter primitiva förhållande men också människor, berättelser och en historia där den mäktiga Kongofloden löper som en röd tråd. Där andra tidigare letade efter nya platser och rikedomar jagar biståndet sjukdomar.

Koleran vandrar längs med vattendragen och mässlingen rör sig snabbt som tanken. Men att se och veta är inte det samma som att kunna hjälpa. Man måste prioritera. Och när tvivlet lägger sig över dagar och nätter av tillkortakommanden gäller det att fokusera på de små segrarna - också då svaret på alla frågor verkar vara långsamhet och ineffektivitet.

"Också det här mindes jag att de talade om på kurserna: hur mycket av den goda viljan som styrs av konjunkturerna. Hur det kunde finnas tio aids-hjälpprojekt på en ort, men när man kom dit och tog kontakt för att etablera ett samarbete - man måste kunna nätverka - fanns ingen längre där. Med undantag för kontoret, några möbler. Det hade kanske gått bra en tid, det gavs bidrag och fanns en plan för att starta upp. Sen hände nånting, en kris, ett land bytte regering, pengarna tog slut, hjälparbetarna kallades hem. Det fanns inte löner längre för dem som planerade och koordinerade. Kvar blev det tomma kontoret och de aidssjuka mammorna som födde sina barn. Med tiden blev barnen föräldralösa, sen dog också de."