Midnattsklockan slår medan jag springer genom Kintoros sluttande gränder. Jag skulle ha varit på scenen nu, tagit emot de andra kemisternas applåder. Ingen hade vågat neka mig ett forskningsprojekt efter det här.

Jag borde ha stannat i bankettsalen, kontrollerat den skärande smärtan. Bröt den sig ut ur mig? Hur kunde den göra det?

Klackarna slinter mot gatstenarna och jag drar av skorna. Fötterna domnar bort, men jag stannar inte. Jag måste härifrån, måste byta om innan någon ser mig. Klänningen är kladdig av blod.