Elis Eriksson (19062006) tillhörde de främsta och mest orädda bland 1900-talets konstnärer i Sverige. Denna bok är den första systematiska studien av hans konstnärskap. Ett särskilt fokus läggs på en rad banbrytande verk från 1960-talet. Ett viktigt syfte är att här klargöra Elis Erikssons position i 1900--talets svenska konstliv och bringa reda i den mytbildning som uppstått kring honom, andra är att klargöra samspelet mellan bild och skrift i hans produktion, och att pröva semiotiska (tecken-teoretiska) analysmodeller. I boken aktualiseras en rad begrepp och modeller från den moderna semiotikens pionjär Charles Sanders Peirce och från den teoribildning som kallas nyretorisk. Flera av dem introduceras här för första gången för en svensk publik. Med Elis Erikssons produktion som exempel visar författaren hur nyretorikens diskussion kring normer och avvikelser kan berika studiet av 1900-talets experimentella konst. Bokens tillämpningar av vissa modeller är nya även i ett internationellt perspektiv.