Tjutande däck.... Ett öronbedövande brak i den stilla sommarnatten. Ett gapande hål i staketet vittnar om den brutala framfarten. En avbruten påle från staketet krossar vindrutan, sargar handen, som flyger upp i vanvettig skräck, efter krampaktiga försök, att behålla kontrollen över bilen. Fortsätter som en blodfläckad projektil genom det vilt krängande fordonet, skonar de tre vännerna, som i ögonblicket befinner sig en hårsmån från döden. Finner den skrattande unge mannen i baksätet och borrar sig in i hans bröst. Sliter upp den åder, som för livet runt i hans kropp. Hans leende hinner inte slockna förrän allt är slut. Slut... även för oss, hans föräldrar. Vårt enda barn Per överlevde inte vansinnesfärden på Öland natten till den 17 juli år 2004. Den här boken handlar dock inte om traumat att mista sitt barn och kampen mot Saknaden, som vi utkämpar varje ny dag efter olycksdagen. Nej, den här boken handlar om Per och en sida av honom, som kanske inte är känd för alla i Pers stora vän- och umgängeskrets, nämligen hans kärlek till att skriva och med den kärleken, ett behov av att ständigt bära med sig en liten svart anteckningsbok och en penna. Boken är en lyrikbok med dikter, som Per skrivit och jag, Pers mamma, valt ut och sammanställt. Ylva Egger 2008