Vid Grand Central Station där satt jag och grät utkom första gången 1945 och har sedan dess utkommit i många upplagor. Den räknas i dag inte bara som en klassiker i sin genre utan som ett av de absoluta mästerverken i nittonhundratalslitteraturen.



Berättelsen om den unga Elizabeths kärlek till sin diktare är som en feberdröm. Det går inte att skilja minuter från timmar eller veckor från månader. Tiden är satt ut spel och existerar endast i förhållande till den älskades närvaro eller frånvaro. Och likt en nykläckt fågelunge är Elizabeth helt uppfylld av sin önskan att få det enda primära behovet tillfredsställt - kärlekens föda eller svältdöden.



ELIZABETH SMART (1913-1986) upptäckte i en bokhandel i London poeten George Baker. Hon blev omedelbart förälskad, genom det trycka ordet. När de så småningom träffades inleddes en av de märkligaste, lidelsefullaste och olyckligaste kärlekshistorierna i vår tid. De gifte sig aldrig men fick fyra barn och deras förhållande gav inspiration till en av de mest gripande krönikor över en kärlekshistoria som någonsin skrivits: Vid Grand Central Station där satt jag och grät.



"Det går helt enkelt inte att stå emot Smarts suggestiva och bildrika prosa - det är som att flyta medströms i en flod."

Oline Stig, Sydsvenskan



"Elizabeth Smarts kärlekshymn har fortfarande en dundrande kraft."

Ann Lingebrandt, Helsingborgs Dagblad



"Smart skriver både snårigt och deliriskt, en prosa med hög densitet, svår att bara hasta sig igenom. Men den som är olyckligt kär har som bekant all tid i världen."

Rebecka Kärde, Arbetaren



"[...] efter några sidor var jag helt fängslad av denna märkliga och olyckliga kärlekshistoria. En klassiker som idag räknas som ett mästerverk - och det är den."

Ingvar Hællquist, Allas.



"Hur smarta de här nya svenska romanerna än är: den enda
smarthet jag godtar tillhör Elizabeth Smart. Tvingades jag
välja skulle jag lätt skänka bort romanerna av Lena Andersson och Åsa Nilsonne för att ha plats åt mina olika utgåvor av Vid Grand Central Station där satt jag och grät"

Björn Kohlström, Smålänningen