Vad händer när sakerna blir färre och solipsismen äter sig närmare, kort sagt när inget längre finns att peka på och intrycken vattnas ur i en annars flammande bildsfär? Kan man utpeka ens sig själv som “det här”, trots att världen är överfull av språk och singulariteter?

Allt är i grund och botten ljus, mörker, puls. En ohängd historia är en genremässig hybrid som kännetecknas av växelspelet mellan uttunning och förtätning. I labyrintens centrum står frågor om isolering och berättande, samtidigt som boken skildrar en fyrvaktare som färgar sina får, kvinnan under grannens säng och kastanjéträden som förbereder sitt sista dåd. En ohängd historia väver samman sotig prosalyrik med förvuxna sagor och språkligt orienterad diktning till en roman präglad av förskjutning, förgrening och återfall.